Annapannapuff

15 år och några brev senare...
För 15 år sedan låg jag på Södersjukhuset och väntade på att bli igångsatt. Jag hade en nerv i kläm på magen och kunde bara sova någon timme här och där, sittandes i en saccosäck. Jag var mest förväntansfull och lite pirrig, faktiskt inte rädd alls. Min mage var stor och spänd som en spärrballong, dottern hade VÄLDIGT gott om fostervatten runt omkring sig och så fort vattnet gick försvann nervsmärtan och jag grät av tacksamhet. Sedan satte förlossningen igång på riktigt och jag grät av andra orsaker:). 
 
12 timmar senare var jag mamma. Trött så in i bängen och med en känsla av att ha blivit överkörd av en ångvält, men otroligt lycklig. När moderskänslorna kommer är väldigt individuellt, för de flesta kommer de lite undan för undan. För mig kom alla känslor på stört under transporten från förlossningen till BB-avdelningen, det var som om någon slagit mig hårt i huvudet! 
 
Stolthet - Jag har en dotter! 
Lycka - Tänk att hon är min❤️!
Rädsla - Tänk om någon tar henne?
 

15 år har gått och oj vad hon har växt! Från knappa 4 kg kilo till en snart fullvuxen tjej, med samma skostorlek som jag. Jag har tänkt, sedan dag 1, att det här är nog den bästa tiden och så tänker jag fortfarande...
 

Till hennes första födelsedag efter skilsmässan, när hon fyllde 10 år, skrev jag ett brev till henne som jag läste upp strax före läggdags. Jag summerade året som gått, det mest turbulenta året i både hennes och mitt liv. Jag beskrev hennes personliga utveckling och påminde henne om några speciellt roliga, utmanande, gräsliga och fina stunder hon och vi haft. Brevet var säkert en slags terapi för mig, men blev också en viktig del av min dotters födelsedagsfirande.
 
 
I kväll skriver jag på det sjätte brevet. 
 
 
 
 
#1 - Anna

Herre jösses vad fint. Jag blir alldeles tårögd. Även om jag inte ens är direkt berörd. Så himla fint <3

Svar: Tack❤️!
Annapannapuff

#2 - Min Lilla Kokvrå

Vilken fin idé att skriva födelsedagsbrev, även om själva anledningen till ditt första brev inte var så angenäm.
Jag önskar att jag hade kommit på den idén. Små anekdoter från barnens uppväxt, det hade varit kul att ge dem...

Svar: Det är aldrig försent😊
Annapannapuff