Annapannapuff

På god väg
Det har snart gått 2 år sedan jag gjorde illa min vänsterfot och det är därmed 2 år sedan jag senast tränade regelbundet. Jag kan inte ens räkna gångerna jag börjat intensivstretcha/träna under de här åren, men har fått ge upp på grund av smärtor. Det har tagit mig fram till nu att komma till insikten att träning för mig måste handla om lust, annars går det inte! Jag trodde att jag kunde kompensera smärtan med att vara stark och envis, men har misslyckats gång på gång, trots hjälp och vägledning av flera sjukgymnaster/fysioterapeuter. 
Min fot är medicinskt färdigbehandlad, opererad två gånger och ordentligt undersökt. Det som eventuellt återstår är att göra om (för fjärde gången) ingreppet mobilisering i narkos med tillhörande injektion kortison, för att öka rörligheten. Jag har ont i foten varje dag och det påverkar mig mycket mer än vad jag låtsas om. Humöret dalar i princip alltid sena eftermiddagar/kvällar, orken tar slut där smärtan tar vid. Jag är begränsad i mitt dagliga liv, jag kan inte alltid göra det jag vill när jag vill. 
 
För några veckor sedan bestämde jag mig inte för någonting, men startade en stegtävling med min man. Ett genidrag, jag är nämligen världens största vinnarskalle (efter min dotter)! För att vinna tävlingen och inte behöva förlora (vinnaren får ära, förloraren får städa badrummet) så började jag ta värktabletter igen. Med Ipren i foten fungerade det att fortsätta gå efter jobbet och jag upptäckte snart att smärtorna faktiskt inte blev värre, utan snarare mindre! Visst har det funnits undantag, kvällar då jag behövt högläge och starkare smärtlindring och som känts som riktiga bakslag, men jag har ändå fortsatt dagen efter! 
 
Vad är skillnaden mot tidigare försök? Tiden är en faktor, antagligen har ännu mer läkt i foten. Smärtlindring är en annan, min återhållsamma attityd har inte direkt hjälpt mig tidigare... Nu har jag tagit tabletter både i förebyggande syfte och vid behov och har ändå inte behövt ta dem mer än max två gånger per dag. Metoden är också annorlunda. Tidigare har jag stretchat foten för att öka rörligheten och cyklat på motionscykel, båda sakerna har gjort ont. Nu går jag, uteslutande. Ibland lägger jag till stavar och då infinner sig euforin, den ljuva känslan av att jag faktiskt tränar på riktigt igen, tack vare endorfiner. Jag stretchar knappt foten längre, det ger mig fortfarande bara en känsla av illamående eftersom det gör så ont, men jag utmanar den dagligen. 
 
När jag packade till Spanien häromdagen låg stavarna bredvid, de fick inte riktigt plats, trots att de är hopfällbara. Världens finaste vän, J, vägrade ge upp, hon tog isär fler delar, buntade ihop dem med silvertejp och fick faktiskt ner dem i väskan med hjälp av våld och min man! Jag är så tacksam för det och går med dem varje dag. Just idag har jag gått på stranden, delvis i strandkanten och där fick fotjäveln kämpa ordentligt:)! 
 

Medelhavet var faktiskt inte så kallt! Helt klart badbart, fast idag hinner jag nog inte...:).

Min dröm är att vi två, min vänsterfot och jag, ska få ett naturligt och ömsesidigt varmt förhållande igen. Just nu är vi på god väg. 
 
#1 - Helén i Vilrummet

Skönt att det börjar gå åt rätt håll. Jag hoppas att det fortsätter åt det hållet.
Kram Helén

Svar: Tack, jag behöver all pepp i världen ett bra tag till!!
Annapannapuff