Vemodet

Det är inte ofta jag stoppas av vänsterfoten nu för tiden, med tiden till hjälp, stark vilja, små anpassningar och/eller värktabletter kommer jag oftast dit jag vill. Men så ibland räcker inte det och det är otroligt tunga stunder. Det är svårt att förklara, kanske hade det varit lättare om det skedde oftare? Mina motgångar kommer så pass sällan att jag helt överrumplas, känslorna svallar över och ingen kan hjälpa mig eller förstå. Idag var en sådan dag. Vi tog bilen en bit bort för att hoppa från klippor. När vi kommer fram så inser jag att jag inte kan ta mig ut till själva hopstället, det är för stenigt. Det är bara 20 meter, men underlaget är för ojämnt. Tankarna snurrar, om jag inte hade gått promenaden i morse? Om jag haft andra skor? Ska jag chansa, trots att förnuftet säger blankt nej? Det slutade där det började, jag kan inte. Jag är förhindrad. Handikappad.

De andra går ut och hoppar en stund medan jag doppar fötterna i strandkanten och sätter mig i skuggan en bit bort, tom inuti. Efter en stund kommer tårarna, huvudvärken, illamåendet och sist skuldkänslor blandat med hopplöshet och lite ilska. Logiskt vet jag att det här är en liten motgång och att jag borde klara den bättre, men så funkar det dessvärre inte. Det går så fort att ramla ner i det-är-synd-om-mig-gropen och det tar både tid och kraft att kravla sig upp. Under tiden klappar barnen och maken på mig, försöker stötta och trösta. Med lite distans och mat i magen känns allt lättare och jag är redo för livet och dess utmaningar igen.

 
#1 - - Floweroffame :

Vet att det inte är lätt när man har ont. Heja dig att det bara blir bättre. Ha en fin kväll Kram Pernilla

Svar: Tack❤️! Kram
Annapannapuff