Annapannapuff

Vägen hit
En vecka kvar till operation. Hur gick det här till, hur hamnade jag här? Från lite ryggont till att få två diskproteser i titan...

De första symtomen kom i oktober 2017, strax efter att jag kommit hem från en träningsresa till Spanien. I slutet av långa promenader blev jag plötsligt jättestel i ländryggen, det kändes lite som kramp. Oftast behövde jag inte stanna upp, utan när jag väl kom hem och vilade försvann det. I november sökte jag mig till vårdcentralen, besvären hade inte försvunnit utan kom nu ibland tidigare under mina promenader. Där fick jag rådet att gå till en fysioterapeut och det gjorde jag. Jag träffade flera olika och alla hade de olika teorier och olika övningar som jag borde göra (och lydigt gjorde). I januari 2018 åkte jag och maken till New York och där blev jag smärtsamt medveten om att varken shopping eller sightseeing, det vill säga att gå och stå i längre perioder, längre fungerade med ryggen. Stelheten hade nu fått sällskap av smärta. Efter New York-resan gick jag tillbaka till vårdcentralen och vi kom överens om att jag borde göra en magnetröntgen. Svaret på den kom för ganska exakt ett år sedan, vi var i Spanien och firade påsk. Där satt jag, på altanen i den ljumma eftermiddagssolen och öppnade svaret från röntgen. Jag hade själv tänkt mig någon slags inflammation i bäckenet, men istället var det två diskbråck i ländryggen som orsakat mina besvär. Suck:(. När vi kom hem så googlade jag fram en fysioterapeut som var specialiserad på just diskbråck i ländryggen och hamnade på så sätt hos Robin på Fysiocenter Odenplan  Här har vi en otroligt kompetent fysioterapeut! Han lyssnade på mig, tittade på röntgen, undersökte mig ordentligt och gav mig ett nytt träningsprogram som jag kunde kombinerade med styrketräning på gym. Han skickade också ett meddelande till min husläkare och bad honom, för säkerhets skull, remittera mig till  Stockholm Spine Center  Jag ifrågasatte det där med en remiss till en kirurgisk mottagning, jag var ju bara stel i ryggen?! Fysioterapeuten svarade att han alltid rekommenderade en sådan vårdkontakt, det var bra att ha om läget skulle förändras/försämras. Han tyckte vidare att just Stockholm Spine Center var den bästa kliniken. 

Jag kämpade på hela våren, på gym 2-3 ggr/vecka och så fysioterapeutens övningar dagligen. Jag blev inte bättre, men heller inte sämre. Här kommer den enda nackdelen med Robin och många andra fysioterapeuter jag träffat, de släpper taget så fort de fått ut sin information. Jag kämpade mig till några uppföljningsbedök, men till slut kändes det bara löjligt, han var klar med mig. Personligen hade jag behövt mer stöd och längre uppföljning. I slutet av maj blev jag kallad till Stockholm Spine Center och fick träffa en kirurg. Han förklarade hur de skulle kunna hjälpa mig om jag behövde, men vi var  rörande överens om att det inte var aktuellt i nuläget. Han upprepar det mantra jag fått höra och har tagit till mig, att 70-80 % av alla diskbråck läker ut av sig själva.

På midsommardagen 2018 vaknar jag upp med en konstig känsla i kroppen, jag är stel och har ont i hela ryggen. Jag reser mig och inser att jag inte kan stå rak och att varje steg jag tar är förknippat med smärta. Besvären avtar efter några fruktansvärt jobbiga dagar, men försvinner inte helt. Två veckor senare kommer smärtan tillbaka med besked och jag tvingas söka akuten pga värken. På ortopedakuten tror de att det är diskbråcket som spökar. De undersöker mig, rekommenderar en ny magnetröntgen om inte besvären försvinner och skickar hem mig med starka smärtstillande och muskelavslappnande. Sommaren går, utan segling, hopp från bryggor, långpromenader och bra sömn. 

När jag börjar jobba i augusti inser jag att jag är mycket sämre än innan sommaren. Ryggen gör nu konstant ont och jag har en konstig smärta i mitt vänsterben som inte riktigt vill ge sig, nervsmärta visar det sig. Jag kontaktar en ny fysioterapeut, eftersom den förra gjort slut med mig:) och eftersom jag nu är i ett nytt läge. Cecilia på Rehabtjänst blir en otroligt viktig person i mitt liv och bär mig när jag själv inte orkar, hon är verkligen den bästa fysioterapeuten jag nånsin kunde fått! Och inte släpper hon mig heller, inte förrän jag själv säger stopp, säger hon. Under hösten kämpar jag med ryggsmärta som varierar, jag har bättre och sämre perioder. Bättre perioder sover jag ok och rör mig rätt obehindrat, i de sämre sover jag uselt och har nervsmärta långt ner i vänsterbenet. Vårdcentralen hjälper mig med smärtstillande, vilket är jätteskönt att kunna ta till, men biverkningarna är lite tuffa, värst är förstoppning och magkatarr. Nervsmärtan i benet går inte att medicinera bort. Jag kontaktar Stockhom Spine Center och ber om en ny tid, vilket jag faktiskt aldrig trodde skulle hända. Innan jag går komma dit, i slutet av november, ska jag göra en ny magnetröntgen. Röntgen visar oförändrat läge och vid besöket kommer jag och kirurgen  gemensamt fram till att det är dags att seriöst fundera på operation, träning hjälper mig ju tyvärr inte. Jag kan alltid hoppas på att jag spontant blir bättre, men på en direkt fråga så tror kirurgen inte att det kommer hända:(. Nästa steg är att jag ska få träffa Stockhom Spine Centers egen fysioterapeut, som ska förberedamig  inför operation. Operationen kommer att bli av någon gång under våren 2018.

December är en tuff månad, jag går ner i arbetstid och ansöker om sjukskrivning 25 % eftersom att smärtan nu är daglig, även nervsmärtan i benet. Försäkringskassan godkänner den dock inte, trots tillägg från mig och min husläkare och en överklagan. På jullovet blir jag, trots ledighet, sämre och när terminen börjar inser jag att 25 % sjukskrivning inte räcker, utan ansöker om 50 %. Jag sover dåligt, tar nu de starkare tabletterna dagligen och orkar i princip ingen träning alls. Cecilia, min fysioterapeut, stöttar mig och anpassar mitt träningsprogram efter hur jag mår just nu. Även om den värsta nervsmärtan kommer och går så är alla andra symtom bestående och smärtan sitter i ländrygg, höfter och ljumskar. I slutet av februari får jag träffa Maria, fysioterapeut på Stochholm Spine Center. Enligt henne är det nu 6-8 veckor kvar till operation. Hon ger mig ett helt nytt träningsprogram, med några stretchövningar för baksida lår och ljumskar samt statiska övningar för magen. Här kommer också en riktig utmaning, att göra en ländryggsstrech var 15:e minut, under alla vakna timmar. Min man räddar mig och gör en app åt mig, som fungerar på min Apple Watch. Där kan jag ställa in mellan vilka tider och med vilket intervall jag ska få en påminnelse och jag slipper alarmsignal, den vibrerar och säger bzzz när det är dags. 

En månad efter det första fysioterapeuttbesöket på StockholmSpine Center är det dags för nummer två, där jag formellt blir godkänd för operation. Sedan börjar väntan på DATUMET. Nu vet jag att jag opereras torsdagen den 25/4 och det som en gång kändes som det värsta kunde hända känns nu som en räddning. Jag känner mig trygg i mitt beslut och med vården, men brottas i tuffa tider (oftast på natten) med ångest och mörka tankar. 

FAKTA:
Diskbråck är vanligt! Det sägs att om vi skulle röntga alla Sveriges invånare, skulle symtomfria diskbråck hittas hos 20-30 % av befolkningen. 
Diskbråck spontantläker oftast! De flesta diskbråck läker inom 6-12 veckor. Även efter den tiden finns det hopp, med rätt träning kan de allra flesta diskbråck gå tillbaka av sig själva.
Snittåldern för operation är 44 år. Diskbråck är ovanligt under 20 år och över 75.
Orsakerna till diskbråck är inte klarlagda, oftast är det bara otur/slump, men ålder påverkar, liksom dina gener, hög arbetsbelastning och högt BMI. 
(Källa 1, källa 2)

(null)



#1 - Bland Kastruller och vinglas

Vill passa på att önska dig en glad påsk
Kram Kajsa

Svar: Glad påsk på dig med!
Kram
Annapannapuff

#2 - Min Lilla Kokvrå

Vilket jobb och slit du har lagt ner på träning och kontakter med olika instanser. Och så värken, som trots allt slit inte har blivit bättre. Lider med dig :(
Men det kommer säkert bli bra efter den 25:e. Lycka till!!