Annapannapuff

3 månader efter operation
För tre månader sedan förändrades mitt liv. Efter att inte kunnat gå en promenad utan smärta i ländryggen sedan oktober 2017, blivit permanent sämre i juni 2018 och varit sjukskriven på 50 % och varit beroende av starka smärtstillande dagligen sedan januari 2019, blev jag opererade på Stockhom Spine Center. Jag hade två diskbråck som buktade ut så mycket att det förutom smärtan i ryggen även påverkade nerverna i vänster ben. De påverkade diskarna ersattes med nya, fräscha i titan och operationen, som "bara" tog några timmar, gjorde mig 2 cm längre, 1 cm per disk. 
(null)

Det känns lite märkligt att det nu gått tre månader, operationen och smärtorna jag hade innan känns avlägsna. Jag minns knappt de första dagarna efter operationen och sjukskrivningen, 6 veckor heltid, 4 veckor halvtid känns redan som så länge sedan. Några veckor efter operationen fick jag en komplikation jag inte räknat med, ischiasnerven började bråka. Så typiskt, när magen äntligen börjat läka ihop och ryggen äntligen hade börjat svara på strechövningarna:(. Det var tufft, nervsmärtan gjorde det omöjligt att stå upp stilla i mer än 20 sekunder, försök brygga kaffe då! Tyvärr finns ingen bild på hur jag försöker hjälpa till i köket med vänster fot högt upp i en kökslåda, det enda som avlastade nerven, men jag minns. Jag hade kontakt med sjukhuset och fick bra råd av sjukgymnasten jag träffat innan och efter operationen. Efter ett tag släppte smärtan något och det blev det lättare att stå, istället blev besvären värre på kvällen och under natten. Här någonstans insåg jag att jag måste få medicinsk hjälp och efter kontakt med opererande läkare fick jag medicin, specialiserad på nervsmärta, utskriven. Först fungerade det inte alls, biverkningar i form av restless legs och insomnia höll på att knäcka mig. I samråd med läkaren (som tyckte jag skulle försöka vara mera patient och mindre sjuksköterska), sattes den ena tabletten ut och jag fick både hjälp mot smärtan och kunde börja sova bättre. Vad lite sömn kan göra! Helt plötsligt kom hela jag i balans igen! Tyvärr påverkade även den kvarvarande tabletten sömnen negativt, så när jag kunde sluta med den efter bara några dagar på årets semester i Spanien, blev sömnen ytterligare förbättrad. 

Idag mår jag så bra! För första gången på länge känner jag mig inte handikappad och att börja jobba heltid efter semestern kommer att fungera bra, jag är inte det minsta orolig längre. Visst är jag stelare än normalt, men jag stretchar fortfarande mycket (har alarm på min AppleWatch på var 20:e minut mellan 10-22) och jobbar med att bli av med gamla vanor och beteenden och lära mig var mina nya gränser går. Visst blir jag trött i ryggen ibland, då försöker jag använda min man som måttstock, är han trött så är det ok att jag också är det:). Promenader fungerar riktigt bra, crosstrainer också och just idag aktiveras mitt SATS-kort, nästa steg i rehabiliteringen. Lite styrka i ryggen, sen är jag faktiskt back on track! 

Är operationen det bästa jag gjort? Nej, jag har gjort en mängd roligare saker:). 
Ångrar jag mig? Aldrig! Jag har fått tillbaka det liv jag hade innan, ett aktivt liv utan smärta. 
Har jag några kvarstående besvär? Ja, men de kommer ge med sig, enligt kirurgen. Förutom stelheten har jag fortsatt nedsatt känsel på utsidan av vänster lår och i vänster ljumske. 
Tar jag några mediciner?  Ja, ibland tar jag paracetamol, men inte varje dag. 
När är nästa återbesök? I augusti är det dags för återbesök till både kirurg och sjukgymnast och jag längtar dit, jag vill visa hur tacksam jag är genom att visa hur bra jag är på att följa träningsprogram och restriktioner! 

En sak som förändrats i och med operationen: 
(null)
En liten simtur i poolen i Spanien, en självklarhet i år, en omöjlighet förra året.