Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt


(null)

Titel: Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt 
Författare: Gail Honeyman
Förlag: Lind&Co
Originaltitel: Eleanor Oliphant is completely fine
Utgivningsår: 2017
Översättning: Ylva Mörk
Antal sidor: 411

Att kalla den här boken för feel good-litteratur är fel. Boken om Eleanor Oliphant väcker många känslor, men ingen påminner om att må bra = feel good. Boken är annorlunda, underbar och oförutsägbar och jag snyftade när den var slut - jag ville läsa mer! Huvudpersonen, Eleanor, verkar först vara en ensamvarg med klara autistiska drag, men skenet bedrar, hon är så mycket mer! I bokens början får vi följa Eleonors extremt inrutade liv, hon jobbar vardagar 9-17, åker hem och äta pasta pesto till en radioföljetong. På onsdagar kl 19 ringer hennes mamma och på helgerna är det pizza och vodka som gäller. Eleanor interagerar inte med andra människor i onödan, så när IT-teknikern Raymond och hennes vägar krockar blir det en del missförstånd. När de två tillsammans blir vittnen till när en äldre man, Sammy, faller ihop på gatan så vävs deras öden ihop. Samtidigt får vi små tillbakablickar till Eleanors barndom, kanske kan de förklara hennes beteende och hennes anstränga relation till sin mor?! En klok och varm bok om vänskap och relationer.

Läs den! Betyg 4/5 (för att få 5/5 måste språket vara mer genomtänkt/vackert ). 


Sträckläsning i solen

Här är några böcker jag läst hittills på semestern, lite högt, lite lågt och lite mittemellan: 

1. Begravd jätteKazuo Ishiguro. (nobelpristagaren i litteratur 2017)
En något skum bok som aldrig riktigt lyfter utan i stället blir konstigare och konstigare. Jag har tidigare läst Återstoden av dagen och Never let me go av samma författare, läs någon av dem istället!

2. StrandcaféetLucy Diamond. 
Visst kan "lätt" litteratur vara mysigt att läsa ibland, men det här var en rätt löjlig bok. Efter två kapitel kunde jag säga exakt hur det skulle gå och hur boken skulle sluta och det visade sig att jag hade helt rätt! Förutsägbar till tusen, alltså. Köp en bok av Lucy Dillon istället, också lättläst och mycket trevligare skrivna! 

3. Mannen som sökte sin skugga, David Lagercrantz (Stieg Larsson).
Varför fortsätter jag läsa serien fast jag egentligen inte vill? Jag tror det är för att Stieg Larssons karaktärer gjort så starka intryck, jag vill läsa mer om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander! Men, som sagt var, David Lagercrantz förvaltar arvet men gör det inte ens tillnärmelsevis lika bra som originalet. Läs hellre om de första tre delarna i Millenium-serien, skrivna av Stieg Larsson. Stanna sedan. 

4. Mina drömmars stad, Anders Fogelström
Vilket kärt återseende! Åh, vilken fin skildring av tid och miljö det här är! Om du, liksom jag, läst serien för länge sedan - läs om! 

5. Dubbelgångare, Tess Gerritsen
En riktigt rysare med hemska ingredienser som psykopater, levande begravda, bortrövade gravida kvinnor och barn som stjäls och adopteras bort. Historien är tät och kryper liksom under skinnet på mig. Läs! 

(null)

Kvinnan på tåget

Boken skrevs 2015 och filmen kom 2016, ändå dröjde det ända till nu innan jag läst Kvinnan på tåget(null)

Titel: Kvinnan på tåget 
Författare: Paula Hawkins
Förlag: Massolit
Originaltitel: The girl on the train
Utgivningsår: 2015
Antal sidor: 396 (pocket)

Jag har svårt för hypade böcker och duckade därför när den här först kom ut. Dessutom jämfördes den med Gone Girl och den gillade jag aldrig, den gav mig den där äckelblandade illamående-känslan som gjort att jag till exempel aldrig mer kommer läsa en bok av Camilla Läckberg. Men Kvinnan på tåget är bättre än så! Huvudpersonen Rachel, är så nedtryckt och patetiskt att det är svårt att ens se henne som en huvudkaraktär i början av boken. Hon fyller mig med vämjeliga känslor, men med tiden rycker hon upp sig, hon börjar intressera mig och jag viskar tyst nej när hon återigen tar till alkoholen för att döva/dämpa/glömma. Bifigurerna känns inledningsvis som dockhusfigurer, eftersom de till stor del är fantastibilder i och sprungna ur Rachels hjärna, men även de tar sig och växer. Jag längtar efter och fasar för slutet, redan efter drygt halva boken och enligt mig är slutet bra, jag (och Rachel) får äntligen ro i själen. Kommer jag se filmen? Tveksamt, men jag rekommenderar verkligen boken - en riktig nagelbitare!